Det var en tisdag i april när jag insåg att jag inte längre såg vårt kök.
Jag såg bara allt som behövde göras.
Skåpluckorna som hade börjat hänga snett. Golvet med sina repor. Bänkskivan som hade överlevt tre barn, två hundar och alldeles för många middagar med släkten.
Köket fungerade fortfarande.
Men varje gång jag kom in där började jag mentalt skriva en lista.
Till slut hade jag så många listor att jag behövde en lista över listorna.
Det var då jag bestämde mig för att göra två saker.
Renovera köket.
Och åka därifrån.
En ryggsäck i stället för byggdamm
Jag har alltid tyckt om att vandra.
Det finns något befriande med att packa en ryggsäck och ge sig ut på en stig där det enda man behöver fundera på är nästa steg.
Inga mejl. Inga möten. Inga köksluckor som behöver justeras.
Jag hade länge velat upptäcka mer av Sjuhärads natur, med dess skogar, sjöar och varierande vandringsmiljöer.
Så när renoveringsplanerna började bli konkreta fick jag en idé.
Varför inte kombinera två saker jag länge hade skjutit upp?
Jag kunde ordna renoveringen hemma i Enköping och samtidigt unna mig några dagars vandring.
För första gången på länge kändes båda planerna riktigt lockande.
Det som måste vara klart innan man åker
Naturligtvis är det inte riktigt så enkelt som att lämna över en nyckel och försvinna in bland träden.
En renovering kräver förberedelser.
Jag behövde bestämma vilka delar av köket som skulle förändras, välja material och få en tydlig bild av både kostnader och tidsplan.
När jag undersökte möjligheterna till renovering i Enköping blev det tydligt hur viktigt det är att gå igenom arbetets omfattning tillsammans med en byggfirma innan något påbörjas.
Vi planerade därför vilka beslut som behövde fattas i förväg, hur eventuella frågor skulle hanteras och vilka delar av arbetet som kunde utföras medan jag var borta.
Jag skulle fortfarande vara nåbar.
Men jag behövde inte stå mitt i köket och fundera över varje skruv.
Det var en ganska skön tanke.
Skogen bryr sig inte om dina köksluckor
Den första vandringsmorgonen vaknade jag tidigt.
Luften var sval, kaffet smakade bättre än hemma och framför mig väntade en dag utan några särskilda måsten.
Jag gick genom skogspartier där marken fortfarande var fuktig efter nattens regn.
Stannade vid en sjö.
Åt min matsäck på en sten som visade sig vara betydligt kallare än den såg ut.
Och någonstans längs vägen upptäckte jag att jag inte hade tänkt på köket på flera timmar.
Det var nästan märkligt.
Hemma hade renoveringen upptagit så mycket av mina tankar att jag knappt kunde gå förbi diskbänken utan att börja planera.
Här fanns bara stigen.
Och en envis liten uppförsbacke som aldrig verkade ta slut.
Att släppa taget är också en del av planeringen
Det betyder förstås inte att man ska lämna ett byggprojekt utan uppföljning.
Tvärtom.
Ju tydligare överenskommelser man har från början, desto lättare blir det att känna sig trygg med arbetet.
Materialval, budget, ansvar och hur oförutsedda frågor ska lösas behöver vara genomtänkta.
Jag hade sett till att vara tillgänglig om något behövde stämmas av.
Men resten av tiden försökte jag faktiskt vara ledig.
Det var nyttigt.
Inte minst för en människa som gärna vill kontrollera att alla detaljer blir precis som hon har tänkt sig.
Hemvägen kändes annorlunda
När jag kom hem några dagar senare var köket ännu inte färdigt.
Det hade jag inte heller förväntat mig.
Men arbetet hade kommit vidare, och för första gången på länge såg jag inte bara det gamla som behövde bytas ut.
Jag kunde börja föreställa mig hur det skulle bli.
Det bästa var ändå något annat.
Jag hade fått några dagar där jag inte behövde tänka på huset över huvud taget.
Jag hade gått långt, blivit trött i benen, sovit gott och kommit hem med en känsla av att ha fått tillbaka lite energi.
Nu väntade resten av renoveringen.
Och det kändes faktiskt ganska roligt.
Nästa morgon stod jag i köket med kaffekoppen i handen och tittade på ritningen.
Sedan öppnade jag kalendern.
Det fanns fortfarande en hel del kvar att göra hemma.
Men jag började redan fundera på vart nästa vandring skulle gå.